Jag har under julen börjat läsa en helt underbar roman, Igelkottens elegans av Muriel Barbery, född 1968 i Casablanca, Marocko:
Handlar om två kvinnor eller en kvinna och en flicka, 54 respektive 12 år, Renée Michel och Paloma Josse – en sofistikerat intellektuell, som älskar konst, musik, filosofi och litteratur, men gömmer sig bakom en övertygande schablonbild av den vresiga och obildade portvakterskan (concierge) – och en brådmogen, överbegåvad flicka som förgäves försöker att bete sig som sina jämnåriga. Hon tycker livet är absurt, känner sig inte älskad och har bestämt sig för att begå självmord på sin trettonårsdag.
Idag vill jag bjuda på ett helt fantastiskt citat, som kan leda tanken hur långt som helst och i vilken riktning som Du själv önskar. Den finns i ett litet stycke som handlar om hur, enligt Paloma Josse, hennes syster, Colombe, invaderar hennes ljudrum:

Citatet lyder som följer:

”Jag bryr mig inte om var jag befinner mig, bara jag obehindrat kan dra mig tillbaka till min hjärna.”

Är inte detta själva den essens, som utgör fundamentet för såväl demokrati som individens frihet och integritet?
Är inte detta just det, som i rapiditetens eller raplexitetens hastighetsrekordsättningstidevarv utgör den nödvändiga motkraft som i all sin anspråklöshet kan få oss att överleva intellektuellt som ett slags inre inbromsningsreflexivitetens försvarsmekanism gentemot all superficiellt likgiltiga och extremt lättillgängliga informationsfloder, som alla rinner i samma lättleddhetens breda och raka fåra?

Vidare skriver Muriel Barbery utifrån utifrån Renée Michels reflekterande jag angående Sungdynastins teceremoni:

”När tekulten ritualiseras, blir den central för konsten att se det stora i det lilla.
Var finns skönheten? I det stora och mestadels förgängliga, eller i det lilla som i all anspråkslöshet kan förgylla nuet med en glans av evigheten.”

Vidare skriver hon:

”Ja, universum ekar allt tommare, de förtappade begråter skönheten, tillvaron ter sig alltmer andefattig. Så låt oss dricka en kopp te. Tystnaden sänker sig, man hör vinden som susar utanför, höstlöven rasslar och virvlar iväg, katten sover i en varm ljusstrimma. Och för var klunk sublimeras tiden.”

Är inte detta ett slags ”Anspråklöshetens lov” i ett dekonstruerande sken av något totalt självklart, men ändå så sällsynt att vi väljer att inte ”se” det, eftersom vi äär övertgade om att det inte finns eller inte ”får” finnas eller ”bör” finnas i en tid som vi betraktar eller benämner som modern, postmodern eller post-postmodern?

Ja, Ni kanske förstår att jag njuter av denna roman, som jag egentligen inte vill skall taga slut!
Jag har nu läst ungefär hälften och återkommer kanske så småningom med fler citat och kommentarer!